Let's paddle forward together

Ensampaddlaren har fatt sallskap. Igar var det namligen introduktion och traning infor nasta helgs stora event "The day of the longboat" och jag och mina nio paddelbestyckade kamrater betvingade vagorna nere vid jeriko beach. Nasta helg tavlar 3000 pers och nastan 300 lag om vem som kan runda ett antal bojar, hamta en batong och sla den i gong-gongen pa allra kortast tid. Vart gang har mycket tysk rastarka uppblandad med skandinaviskt lugn och fin teknik. Dessutom har jag fatt en van. Han heter charles och pratar lite tyst sa ibland nickar jag bara nar jag inte fattar. Om han staller en fraga blir det riktigt pinsamt. Naja det borjar faktist ta sig i de flesta klasserna nu. Kanske ar inte kanadensarna sa svara anda. Det galler bara att ta det lugnt och flyta med.

Campbell Sharman

Det regnar på Fairview. Och det lär inte sluta heller. I våras drygades det 53 år gamla rekordet på 27 regndagar i följd ut med ytterligare två dagar. Om gudarna eller kanske bergen, havet och molnen tänker sig ett nytt rekordförsök den här hösten kan vi räkna med sol först någon gång i början av november. Men det gör inget. För jag är snart halvvägs till pension och har införskaffat mitt livs första paraply. Det är ett svart kvalitetsparaply från Dressmann. För att bevisa min fortfarande ungdomliga vitalitet var jag idag dock tvungen att ta mina tygskor med hål i, vilket gjorde att jag trots det var dyblöt när jag kom fram till skolan. Men det gör heller inget. Jag har nämligen droppat en kurs och addat en annan, vilket innebär att tråkiga Catherine Douglas har bytts ut mot den fullständigt oemotståndlige brittiske gentlemannen Campbell Sharman. Han är ungefär lika charmerande men tyvärr också lika förvirrad som Hugh Grant i den enda roll han någonsin kommer att kunna spela. Idag var det också club day i subben, vilket innebar att UBC:s alla klubbar visade upp sig för potentiella framtida medlemmar. Det fanns en uppsjö av klubbar. Jag stod länge och tvekade inför "Stormklubben" som jagar rätt på och fotograferar vindar med en styrka på över 24 sekundmeter men bestämde mig till slut för att gå med i den något coolare filmklubben (nae killarna bakom montern var inte ett dugg coola och hade säkert lägrat hundratalet Star-trek episoder... men de bjöd på popcorn). Som medlem i filmklubben får man i alla fall rabatterat pris på subbens bio och dessutom chansen att arbeta i utbyte mot gratis film, popcorn och nya vänner. Det verkar bra.
På fredag skall det clubbas nere på stan med utbytesstudentgänget. Då tar vi förstås med oss kamerorna.

Ensampaddlaren vill inte paddla ensam

Idag har jag insett att även jag som studentindividualist har mina gränser. Frustrationen är nära. Eftersom mina lektioner saknar raster och till det inte har några inlämningsuppgifter i grupp eller seminarier är det oerhört svårt att träffa någon att plugga med. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam i grupp förut och det är hemskt segt att ha en hel dag med lektioner utan att egentligen få kontakt med någon. Tro mig. Det finns ingen som läser samma kurskombination som jag och inte en enda naturlig kontaktyta. Imorgon skall jag i och för sig luncha med en tjej som jag träffade i kenya och som läser en kurs med mig men det är den enda frukten av nästan två veckors arbete. Att träffa människor utanför skolan är lätt men i skolan desto svårare. Jag har haft allvarliga funderingar på att brotta ner och hålla fast någon just innan de alla river ihop sina grejor och störtar ut för att äta mackor med lönnsirap men jag är tveksam till att det kan leda till någon längre vänskapsrelation. Att ställa dumma frågor om utskriftskort till datorerna och vägen till student unionen börjar kännas tämligen lönlöst. Framförallt eftersom jag redan har ett utskriftskort till datorerna (det kostar 1 dollar) och vet var student unionen ligger (bakom war memorial gym vid busshållplatsen). Om detta skall fortsätta får jag nog vänja mig vid att paddla ensam även i fortsättningen.

Vancouver från sjöbussen

Det störiga (men trevliga) utbytesstudentgänget

Selektivt urval

Eftersom jag vill prata engelska så mycket som möjligt har jag varit tämligen kall mot andra skandinaviska utbytesstudenter i allmänhet och en stackars norrman i synnerhet. Det är ganska fascinerande hur en urtöntig nya zeeländare formligen kan utklassa en trendig korean enbart av den anledningen att den förstnämnde snackar prickfri engelska. Tyvärr har norrmannen inte en chans då han saknar bägge ovan nämnda kvalitéer. Idag har jag dock insett att den kallt beräknande Martin Ingvarsson kommer att vara en tämligen ensam utbytesstudent redan i början av oktober om han inte slutar upp med sina kalla kalkyler och har därför bestigit Grouse Mountain i sällskap med ett gäng tyskar. Idag har jag således varit del av en sån där störig utbytesstudentgrupp som bär fotriktiga kängor, fotograferar med frenesi och däremellan exalterat eggar upp varandra på bruten engelska. Det kändes faktist ganska ok. Grouse Mountain var vackert men oväntat högt och jag har fått en ny vän som heter Rohan (ja precis som i sagan om ringen) och kommer från Indien men pluggar i Edinburgh. Han räknas alltså som halvbritt, vilket är fullt acceptabelt hos mig. Imorgon skall vi ta oss en gratis simtur i fina war memorial gym (ja inte bland flexande män och hantlar utan i gymets simbassäng alltså). Imorgon börjar också skolan på allvar. Nu är det slut på daltandet.

"Det tar två minuter att lära känna en skandinavisk utbytesstudent men en evighet att bli av med honom" Gammalt skandinaviskt ordspråk

"Det tar en dag att lära känna en kanadensisk student och ett fisknät för att hålla kvar honom" Kanadensiskt visdomsord

Dra på trissor

Eftersom skolan knappt har börjat än började jag dagen med att, som god svensk medborgare, avlägga min röst på svenska konsulatet här i Vancouver. Vicekonsuln här heter Eva och är ensam på sitt kontor men som tur är delar hon konsulatet med en finsk dito. Med den goda starten i ryggen har jag sedan varit på en introduktionsföreläsning i Land economics. Skolarbetet är lite annorlunda uppbyggt här än i Sverige. Istället för en stor tenta på i slutet av kursen förväntas vi göra flera mindre uppsatser och uppgifter där varje del är nästan lika mycket värt som vår final exam. Det innebär att man måste spendera hemskt massa dollars på böcker redan från början, vilket jag också gjort idag. Nu, på kvällen, har jag varit på middag hos min nygamla vän Krista som bor nära commercial drive (eller the drive som man säger om man bott här längre än två veckor). För att ta mig hem igen måste jag vänta på buss 99 mot UBC på hållplatsen vid Broadway. Och det är då det händer. En skäggig man i trettioårsåldern plockar fram sin jojo. Han gör lilla jorden. Han gör stora jorden. Han går till och med ut med hunden. Sen gör han stora jorden igen. Snacka om ute. Eller inne. Jag vet inte men han var i alla fall den enda som hade orkat ta med sig jojon den här kvällen. Vad jag röstade på? Blankt.

Den kanadensiska vänligheten har inga gränser

Idag fick jag det här (delvis) handskrivna brevet från min bank:

"Good luck in school. Enjoy yourself. It was great to meet you. I just wanted you to know how much I enjoyed meeting with you, and to thank you for choosing RBC. Look forward to seeing you again soon"

Mandy Kuzyk

Jag tycker också att det var helfestligt att träffa Mandy.

Ekonomiska chocker

Några tips till den ekonomiskt medvetne och nyligen inflyttade Vancouver-bon:

1. Akta dig för taxfällan. Eftersom det inte alltid är så att provinsen British Columbias skatt är inräknad i priset kan ett kap i stil med tio klädhängare för 2.99 bli till rena plånbokshålet. Istället för 2.99 får du glatt langa fram 14 procent till, vilket är helt oförståeligt konstigt. Det här utnyttjas av de lömska mobiltelefonbolagen som aldrig inkluderar skatt och aldrig skriver ut det heller.
2. Lägg om din diet. När ditt en liters mjölkpaket kostar 2.19 (ungefär 14 kronor) blir en normal frukost en omöjlighet. Nödlösning: Köp ett jumbopaket cornflakes för 7 dollar.

Utsikt från UBC. Not bad ey.

I knew I loved you before I met you

Hej där! Nu är det nog dags att ge ett livstecken. Inte helt förvånande har det varit en hektisk första vecka med många nya intryck. Jag har i alla fall äntligen fått flytta in i mitt fina townhouse efter några dagar på en soffa och i hostelsängar. Delar huset med en engelsman som heter John och två kanadensare som jag ännu inte har träffat. Bästa möjliga utdelning alltså. Var ett tag lite rädd att jag skulle få koreaner till flatmates. Vancouver är ganska multikulturellt och en stor andel av utbytesstudenterna är sydkoreaner som är här för att läsa sig engelska. Inte mycket till konversation där alltså. Nu får jag till och med chansen att bevara det lilla som är kvar av min londonaccent. Jolly good!

I övrigt är Vancouver ungefär så vackert som jag hade föreställt mig och något av den perfekta staden. Vid Jeriko Beach och Spanish sand kan man leva surfingliv, köra stor bil med stor motor och ha barbecues. Lite californienkänsla alltså. Några minuter därifrån kan man avnjuta storstadsliv downtown och endast någon halvtimme därifrån kan man hika och åka skidor. Närvaron av berg och vatten samtidigt gör staden eller egentligen hela området kring Vancouver extremt vackert. UBC ligger lite utanför själva stadskärnan men ett stort campus gör att universitet är lite av en stad i sig själv. Vi har till och med en egen nudiststrand. Vad mer kan man önska sig? På wreck beach ( den heter så) kan man i princip köpa vad som helst men framförallt kan man få en känsla av naturlighet i stora boots, ryggsäck, hatt och ingenting mer. När jag var där valde jag dock att ha braxorna på.

Mitt första intryck av Vancouver är att folk här i allmänhet är hemskt vänliga och hjälpsamma. Stämningen är avslappnad men samtidigt får jag en känsla av att saker och ting skall ske på ett visst sätt. Lite av ett förmyndarsamhälle alltså. Till exempel skall polisen tydligen vara stenhård om man inte använder övergångsstället när man korsar gatan och det går rykten om 200 dollar i böter om man inte använder cykelhjälm. Jag är förstås cool och jaywalkar friskt men vi får se hur länge det håller.

Imorgon börjar skolan och det känns både bra och dåligt. Det är förstås lite läskigt men samtidigt skall det bli skönt att få träffa lite nytt folk. Jag skall läsa fem kurser men funderar på att droppa en om det blir för jobbigt. Man måste ju ha tid att hänga lite i Whistler mountains också. Nu orkar jag inte skriva mer. Känner att min litterära ådra har fått en liten törn. Ha det fint alla! Om några timmar skall jag och John till marknaden på granville island (ja marknaden ni vet). Bye.