Ensampaddlaren vill inte paddla ensam

Idag har jag insett att även jag som studentindividualist har mina gränser. Frustrationen är nära. Eftersom mina lektioner saknar raster och till det inte har några inlämningsuppgifter i grupp eller seminarier är det oerhört svårt att träffa någon att plugga med. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam i grupp förut och det är hemskt segt att ha en hel dag med lektioner utan att egentligen få kontakt med någon. Tro mig. Det finns ingen som läser samma kurskombination som jag och inte en enda naturlig kontaktyta. Imorgon skall jag i och för sig luncha med en tjej som jag träffade i kenya och som läser en kurs med mig men det är den enda frukten av nästan två veckors arbete. Att träffa människor utanför skolan är lätt men i skolan desto svårare. Jag har haft allvarliga funderingar på att brotta ner och hålla fast någon just innan de alla river ihop sina grejor och störtar ut för att äta mackor med lönnsirap men jag är tveksam till att det kan leda till någon längre vänskapsrelation. Att ställa dumma frågor om utskriftskort till datorerna och vägen till student unionen börjar kännas tämligen lönlöst. Framförallt eftersom jag redan har ett utskriftskort till datorerna (det kostar 1 dollar) och vet var student unionen ligger (bakom war memorial gym vid busshållplatsen). Om detta skall fortsätta får jag nog vänja mig vid att paddla ensam även i fortsättningen.