Transatlanten? Nja det beror på hur man räknar

Hallo,
Då jag inte trodde att ett liv i tyskland skulle ha något berättarvärde har jag inte bemödat mig att skaffa någon blogg den här gågnen. Dock tycker jag nog att det blev ganska spännande, vilket motiverar ett inlägg. Så, Vancouver och Montreál har alltså bytts mot Köln och Dusseldorf. Till köln flyttade jag i början av juli och har till för två veckor sedan pluggat tyska på svenska handelskammaren i det närbelägna dusseldorf. För två veckor sedan började min praktik på en investment/utvecklingsbank . Och jag måste säga att jag än så länge trivs oerhört bra. Som de flesta som läst tyska på gymnasiet hade jag innan en negativ bild av tyskland och tyskar i allmänhet. Den har dock förändrats radikalt. Lärdom 1: Tysklan är stort- allt är inte kolgruvor. Lärdom två: Saker har hänt i tyskland sen mitten av 70-talet (då mina tyskaböcker skrevs). Nordrhein-Westfalen (30 milj invånare) som köln och dusseldorf tillhör är helt enkelt mycket trevligt. Maten är billig, det tyska brödet är gott, ölen är billig, vinet är billigt, köln är en kulturell stad ungefär storlek stockholm med ett stort utbud av det mesta. Fördom från gymnasietyskan: Dusseldorf är en stad i ruhrområdet med svart, rökig, tung kolindustri. TOTALT fel: Det fördelaktiga läget i mitten av Europa gör att många multinationella företag och koncerner har sina huvudkontor här. Det innebär också en medellålrder på ungefär 35 och kostym som obligatorium. Jag tror dusseldorf har högst porsche/kvadratmeter ratio i världen.

Nog om det. Jag bor alltså i köln i ett så kallt wohngemeinschaft dvs ett kollektiv tillsammans med tyskarna Daniel, Damares, Stephen och Eva (uttalas tyskt EEfa) Praktik gör jag på DEG som är en bank som investerar i högriskprojekt i utvecklingsländer. Som praktikant på avdelningen VD har jag ännu inte fått göra så mycket men miljön är oerhört stimulerande. De flesta på DEG talar fyra-fem språk. Jag har hunnit med att träffa en del av de andra praktikanterna/trainees och också den som hade min plats tidigare. Hon hade fått åka på en businessresa till Thailand för att undersöka ett projekt där. Om jag får göra någon resa är dock oklart. På tisdagar spelar jag fotboll med bankfolket och i fredags var jag med på den stora årliga DEG-festen. Nästa fredag deltar vi i en turnering med de andra bankerna från KFW-bankengruppe och ska försöka spöa dem rejält. I övrigt hänger jag del med christopher som bor i bonn men som jag lärde känna i Kanada. Jag har hunnit med en del resor med språkskolan under sommaren,bland annat till Moseldalen vilket är mycket vacker. I höst blir det antagligen en resa till edinbororugh för att hälsa på en vän och också en vecka hos annie i New York i slutet av oktober. Hoppas också på en del besök från Sverige.

Annars är allt som vanligt. Jag äter min morgongröt, springar mina löprundor och gör en och annan omelett. Nytt är dock att jag ibland stryker skjortor (tack mormor!).

Das war alles där har ni min höst. Ber om ursäkt för längden på inlägget -det orkar ingen människa år 2007 läsa. Ber också om ursäkt om jag någon gång råkat sätta verbet sist. Det är en tysk sjukdom*

Leute, bis später.

* En liten språkanekdot: Här nere har jag fått lära mig att tyska är det bästa förhandlingsspråket i världen eftersom verbet alltid är sist och folk därmed alltid får prata till punkt. Det är helt enkelt omöjligt att förstå meningen om man inte väntar på verbet. Det innebär dock också en del problem för oss tyskarookies. Om man till exempel råkat använda fel hjälpverb från början och upptäcker det i mitten av meningen kan man lika gärna kassera den direkt (alternativt mumla verbet). Exempel: Det heter "ich BIN bla bla bla bla bla GEFAHREN". Har man då råkat säga Ich HABE och ämnar använda fahren är meningen kaputt och man får ta till mummeltekniken "gefbahrnen" och hoppas på det bästa. Lurigt.