Transatlanten? Nja det beror på hur man räknar

Hallo,
Då jag inte trodde att ett liv i tyskland skulle ha något berättarvärde har jag inte bemödat mig att skaffa någon blogg den här gågnen. Dock tycker jag nog att det blev ganska spännande, vilket motiverar ett inlägg. Så, Vancouver och Montreál har alltså bytts mot Köln och Dusseldorf. Till köln flyttade jag i början av juli och har till för två veckor sedan pluggat tyska på svenska handelskammaren i det närbelägna dusseldorf. För två veckor sedan började min praktik på en investment/utvecklingsbank . Och jag måste säga att jag än så länge trivs oerhört bra. Som de flesta som läst tyska på gymnasiet hade jag innan en negativ bild av tyskland och tyskar i allmänhet. Den har dock förändrats radikalt. Lärdom 1: Tysklan är stort- allt är inte kolgruvor. Lärdom två: Saker har hänt i tyskland sen mitten av 70-talet (då mina tyskaböcker skrevs). Nordrhein-Westfalen (30 milj invånare) som köln och dusseldorf tillhör är helt enkelt mycket trevligt. Maten är billig, det tyska brödet är gott, ölen är billig, vinet är billigt, köln är en kulturell stad ungefär storlek stockholm med ett stort utbud av det mesta. Fördom från gymnasietyskan: Dusseldorf är en stad i ruhrområdet med svart, rökig, tung kolindustri. TOTALT fel: Det fördelaktiga läget i mitten av Europa gör att många multinationella företag och koncerner har sina huvudkontor här. Det innebär också en medellålrder på ungefär 35 och kostym som obligatorium. Jag tror dusseldorf har högst porsche/kvadratmeter ratio i världen.

Nog om det. Jag bor alltså i köln i ett så kallt wohngemeinschaft dvs ett kollektiv tillsammans med tyskarna Daniel, Damares, Stephen och Eva (uttalas tyskt EEfa) Praktik gör jag på DEG som är en bank som investerar i högriskprojekt i utvecklingsländer. Som praktikant på avdelningen VD har jag ännu inte fått göra så mycket men miljön är oerhört stimulerande. De flesta på DEG talar fyra-fem språk. Jag har hunnit med att träffa en del av de andra praktikanterna/trainees och också den som hade min plats tidigare. Hon hade fått åka på en businessresa till Thailand för att undersöka ett projekt där. Om jag får göra någon resa är dock oklart. På tisdagar spelar jag fotboll med bankfolket och i fredags var jag med på den stora årliga DEG-festen. Nästa fredag deltar vi i en turnering med de andra bankerna från KFW-bankengruppe och ska försöka spöa dem rejält. I övrigt hänger jag del med christopher som bor i bonn men som jag lärde känna i Kanada. Jag har hunnit med en del resor med språkskolan under sommaren,bland annat till Moseldalen vilket är mycket vacker. I höst blir det antagligen en resa till edinbororugh för att hälsa på en vän och också en vecka hos annie i New York i slutet av oktober. Hoppas också på en del besök från Sverige.

Annars är allt som vanligt. Jag äter min morgongröt, springar mina löprundor och gör en och annan omelett. Nytt är dock att jag ibland stryker skjortor (tack mormor!).

Das war alles där har ni min höst. Ber om ursäkt för längden på inlägget -det orkar ingen människa år 2007 läsa. Ber också om ursäkt om jag någon gång råkat sätta verbet sist. Det är en tysk sjukdom*

Leute, bis später.

* En liten språkanekdot: Här nere har jag fått lära mig att tyska är det bästa förhandlingsspråket i världen eftersom verbet alltid är sist och folk därmed alltid får prata till punkt. Det är helt enkelt omöjligt att förstå meningen om man inte väntar på verbet. Det innebär dock också en del problem för oss tyskarookies. Om man till exempel råkat använda fel hjälpverb från början och upptäcker det i mitten av meningen kan man lika gärna kassera den direkt (alternativt mumla verbet). Exempel: Det heter "ich BIN bla bla bla bla bla GEFAHREN". Har man då råkat säga Ich HABE och ämnar använda fahren är meningen kaputt och man får ta till mummeltekniken "gefbahrnen" och hoppas på det bästa. Lurigt.

Ingo goes to Sweden

Hej där. Efter två månaders total beslutsångest har jag i alla fall bokat en hemresa idag. Det blir kortvarigt statsbesök i huvudstaden den 23:e maj och sen kortege till Broddebo. I sommar/höst blir det tyskaplugg och internship i Köln men innan det en vecka i Lund och en månad i skogen. Ni som är Lund i slutet av maj träffar jag gärna. Ni som hänger någonstans kring bojsarn i Broddebo i juni likaså. Ska bli roligt att träffa er alla igen. Tackar bockar och bugar er som läst intensivt under hösten och kanske mindre intensivt under våren. The chapter is closed. Transatlanten is no more.

PS. Jag har också hunnit med att vara i New York och Washington. Det var grymt.

Il fait beau.

Tjena. Hej.
Äntligen har våren kommit till Montréal och jag har kommit till huvudstaden -en mycket imponerande sådan. När unionen bildades 1867 och huvudstaden skulle väljas kastade drottning elisabeth pil på en karta och råkade träffa en liten byhåla på gränsen mellan provinserna Quebec och Ontario. Toronto är större och bättre beläget men engelskt. Montréal är större och bättre beläget men franskt. Symboliskt delar därför Ottawafloden staden i två delar - den östra halvan francofon och den västra halvan anglofon.

Nuförtiden är Ottawa förärat ett gigantiskt teknikmuseum. Annie och jag passade på att åka dit och trycka på lite knappar.

Bildstudie Ottawa:
*Ovanför Parliament Hill
* Trycker på knappar
*Pratar i satellit-telefon á la fugelsang
*Annie pratar i satellittelefon á la miss Fugelsang
*Min hjärna blir lurad. Jag blir yr
*Trycker på knappar

Tjipp.



'

Ät det här, parasiten!

För er som minns mitt kortvariga möte med parasiten i somras har jag, eller snarare forskningsvärlden, goda nyheter. För några veckor sedan började min kropp återigen uppvisa karakteristiska malariasymptom. Med feberfrossa, värkande leder och smärtande medveten att malariaparasiten kan finnas kvar i min kropp åratal efter insjuknande tog jag mig den här gången direkt till sjukhus. Efter diverse kissprov, blodprov och en omfattande undersökning av mina lungor konstaterade läkarna dock att det var en vanlig feber och 100 dollar fattigare fick jag linka hem igen. Skönt att veta att den kenyanska läkaren visste vad han gjorde dock.

Nu verkar det dock finnas hopp om att turisten skall kunna dricka sina paraplydrinkar utan rädsla för oväntat besök.
http://www.guardian.co.uk/gmdebate/Story/0,,2038169,00.html

Länge leve fåret Dolly. Mer modifierade myggor åt mänskligheten!

Tjugofem år och fortfarande mycket att lära

Tackar bockar och bugar alla ni som kom ihåg min födelsedag! Ni som inte gjorde kan trösta er med att jag med största sannolikhet inte kommer att komma ihåg er födelsedag heller. Nej det känns inte annorlunda att vara 25. Jag känner mig inte äldre, inte mognare och framförallt inte visare. Det börjar nästan bli långtråkigt att inte fatta någonting:
Igår fick jag frågan hur gammal jag är. J´ai vingt-cinq ans, svarade jag stolt.
-Ah, tu as un quart de siècle
-Pardon?
-Tu as un quart de siècle!
-Pardon??
-You are a quarter of a century (extremt bruten engelska)
-Pardon?

Så är det. Inte lätt att förstå fransmännen.
Ha det fint alla.

Ok en bild säger mer än tusen ord

Den här veckan har jag:
1. Gått på tysk maskerad iklädd fina trikåer.
2. Badat hottub i Quebec City i minus femton grader (lufttemperatur).
3. Hockeytacklat ett barn i Quebec City.
4. Åkt snowboard (förstört svanskotan) i Le Massif.
5. Läst ut Tintin- L´ile noire (den svarta ön) på franska (ingen bild)

Oui, bien merci.

Hej du trogne läsare som fortfarande är kvar (det kan nog inte vara många). I vilket fall är det kanske på tiden med en uppdatering. Jag har flyttat till Montréal och in hos annie. Här bor också krista från vancouver och marine från normandie. Än så länge funkar det fint trots att lägenheten är ganska liten och ganska lyhörd. Jag har också börjat plugga franska på kvällarna och skriva uppsats på dagarna. Franskakurserna är hemskt roliga än så länge. Grupperna är små så jag får prata mycket och har redan träffat en del schysst folk. Roligt också eftersom det är en nästan helfransk miljö och man får lite nytta av sina kunskaper redan på tunnelbanan hem på kvällen. Uppsatsen går segt och bör ej diskuteras.
För övrigt har jag hunnit med en hel del fester, ett elektrosnöparty, en skiddag på ett hemskt isigt litet skitställe och ett antal av annies omeletter.
Måste säga att jag trivs väldigt bra än så länge. Som stad är Montréal snäppet vassare än Vancouver även om jag såklart saknar de vackra bergen och havet. Så är det. Ha det fint alla.

A Bientot!